Fast på ett sätt är jag glad för det, glad för mina stormande känslor och glad att jag känner så mycket hela tiden, det är ju det som göra att jag är jag! (lite tonårsnostalgiskt det där..ha ha). Allt handlar om att inte gräva ner sig i ngt svart hål dit inget ljus når utan att hålla sig flytande och stå för sina fel och brister och var ok med att inte ALLTID lyckas med allting precis som man tänkt sig. Det behöver inte alltid vara städat och fint hemma, det behöver inte alltid vara hemlagad mat på bordet, man behöver inte alltid gå i bräschen på jobbet och tyck och tänka om allt och alla - ibland kan man vara vanlig människa som skiter i att dammsuga, köper Felix pyttipanna 3ggr i veckan och levererar på jobbet men inte mer...
...svårt idag och känna när det räcker - känna att man räcker till på alla plan. Det är ju så j--la mycket man ska lyckas med att man kan bli smått tokig för mindre. Barn (lyckliga, trygga å älskade), man (älskad, sedd å stöttad), hem (snyggt, rent å mysigt), karriär (rolig, utmanande å välbetalt) och som grädden på moset förverkliga sig själv och sina drömmar samtidigt som man så klart är smal och snygg å sjukt smart! Mindrevärdeskomplex? Närå...gäller bara att hålla fast vid att man duger som man är fast man inte har lyckats med allt på "att göra listan för kvinnor på 2000talet"...
...men den enda som kan minska kraven är jag själv! Mitt "nya" mantra får blir "Det Duger Bra" som jag får plocka fram dagar som dessa när ingenting blir tillräckligt bra i mina ögon. För så är det i varje fall med mig att när jag är i den här spiralen så stiger mina egna krav ytterligare (om jag hade 10 som mål innan så blir det 15 dåliga dagar). Liksom för att trycka ner ansiktet i leran och vältra sig i självömkan och försäkra sig om att jag inte kommer att lyckas hur mycket jag än försöker. Nu är det slut med det för Det Duger Bra ändå! det duger bra, det duger, det...
...ska bara ut å springa en vända i skogen...sen duger det bra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar