...häromdagen när jag hämtade Wilmer så var han själv kvar på fritids tillsammans med A. A är söt som socker och busig som få, ett riktigt litet rivjärn. Hon och Wilmer skolades in tillsammans om1,5 åringar på Kyrkans förskola och har sedan dess varit lite småkära i varandra. Hur som helst när jag kom och hämtade så skulle Wilmer inte gå hem och han bad mig att prata lite med fröken innan vi gick så skulle han vänta utanför med A. När jag kommer ut så är W borta och allt är tyst...efter mycket ropande så kom han tillslut springande, ngt röd om kinderna och det berodde inte på kylan...
...morgonen därpå är det goda humöret borta och ångesten satt som ett frimärke i pannan på lilleman. Frukostmackan växte i munnen på honom och gråten kom tillslut - Jag fattade ingenting! Wilmer var hysterisk - jag vill aldrig mer gå till skolan! Men han kunde aboslut inte berätta varför...jag skulle inte förstå. Tillslut kom det fram att han och A hade pussats på munnen och tanken på att komma till skolan och att hon skulle berätta det för sina kompisar var en värre skam och en större skräck än Wilmer orkade med...
...mamma som man är så försökte jag trösta och peppa honom så gott jag kunde men det hjälpte föga. Jonas kom till undsättning och grabbar emellan så kom de tillslut överens om att om ngn skrattade så skulle Wilmer bara säga ifrån att - det är väl inget att skratta åt! Något nervös kom jag och hämtade honom på eftermiddagen och stolt berättade han i bilen att A fnissat och berättat för sina kompisar och att han bara gått förbi och sagt till dem att - Ja vadårå det är väl inget konstigt!? Tror faktiskt att han växte 5 cm framför ögonen på mig så stolt var han! sen lade han till lite nonchalant att de var massa tjejer i klassen som var kära i honom men att han inte var kär i någon just nu i varjefall - framförallt INTE i A!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar