Katastrofer...

...här sitter man nu i Sverige och tittar på TV och försöker känna ngt för alla de stackare som drabbats av jordbävningen på Haiti. Lite äcklad över sig själv och sin trygga lilla tillvaro och sina "problem" som kommer i lite annat ljus när man får rapporter som dessa! Varför är det då så svårt att ta till sig dessa katastrofer som ändå kommer över oss titt som tätt? Under tsunamin så gick svenskarna man ur huse och engagerade sig, skickade pengar och gjorde mycket mer än vad jag tror man gör för andra katastrofer, även under 9/11 så var det ett annat uppvaknande i de svenska TV sofforna men katastrofer i Afrika, Indonesien och andra länder utan den västerländska "närvaron" tar vi inte till oss - kanske fel, men jag tror inte det. Varför är det så att när det drabbar oss så är det för att man har ngn kopplig och utan personlig koppling på ngt plan så är det för overkligt och för distanserat för att man ska bli riktigt engagerad? Tycker att det är jobbigt att jag inte blir mer berörd och mer engagerad men att bli berörd och engagerad är inte ngt som man bara bestämmer sig för att bli utan det är ngt som bara finns där - eller?